Jag är lite av en expert på att få en lång historia ännu längre och så är nog också fallet med denna text. Fast det struntar jag i, för det är allra mest för min egen skull. Dock sviker mitt minne mig lite så allt kommer nog inte riktigt i rätt ordning. Sen byter jag tempus (dåtid-nutid) hejvilt. I alla fall.

Min berättelse börjar egentligen redan fredagen den 27 juli. Fast först vill jag nog egentligen börja redan på måndagen, den 23 juli. Då var vi hos svärmor och grillade. Då var det 13 dagar till BF och jag hade inte känt något sådär direkt. Ks mormor var där också. Hon frågade hur jag mådde (underförstått: känner du av något?) varpå jag svarade att jag mådde bra och inte kände av något som var värt att nämna. Då säger hon att "ja, har du inte börjat känna av något ännu så lär du nog inte få till beräknat datum heller" och tillägger att hon tror att jag kommer gå över minst en vecka så bebisen kommer någon gång mellan den 10 och 14 aug istället för den 4 aug när det är beräknat. Jag säger då att sånt där är väldigt olika och individuellt för alla. Vissa känner av flera veckor eller dagar innan det är dags och vissa får bara pang boom, utan att ha känt av så mycket innan, så att jag inte kände av något just då behövde inte vara en garanti på att jag skulle gå över tiden (dessutom har jag av någon anledning hela graviditeten haft en känsla av att jag kommer få innan utsatt datum). Hon sa också att när slemproppen gått kan jag nästan åka in till BB direkt för då är det på gång. Heh, nej. Inte på långa vägar, då även det är mycket individuellt. Vissa vet inte vad de pratar om. Jag bestämde där och då att jag minsann skulle visa att man visst kan få när det är dags, utan att ha haft förvärkar i veckovis innan.

Och, som på beställning, började jag känna saker. Det är fantastiskt egentligen, hur kroppen fungerar. På tisdagen började mina förvärkar. Någon timme bara, och sen ingenting förrän nästa dag. Och så höll det på fram till fredagen, då jag misstänkte att lite, lite av proppen hade gått. I samma veva började katterna bete sig underligt. De sprang runt och lät på deras speciella sätt, lämnade mig knappt ensam och verkade allmänt rastlösa. Jag sa till Kimmy att det nog var något på gång. Då blev han helt nervös. Det hände ingenting under lördagen i varje fall (vilket jag egentligen visste), men katterna betedde sig fortfarande underligt. Vi bjöd hit Kimmys bästa kompis, men han blev hela tiden försenad och när han sen ringde så skulle han till Björket med flickvännen (det var Björkets trädgård) och frågade om Kimmy skulle med (snällt att inte jag får frågan, höggravid eller inte), men Kimmy sa att han inte vågade chansa på att gå ut och eventuellt dricka då bebisen kunde komma närsom nu. Sen hade han ju bara varit någon minut hemifrån, men ändå. Så de bestämde att höras dagen efter, men det hade jag en konstig känsla av att de inte skulle kunna göra. Vi såg en film och gick sen o la oss ganska tidigt, runt midnatt.

Ungefär kl. 2.45, söndagen den 29 juli, vaknar jag av att jag har ont i magen, värre än tidigare. Kraftigare förvärkar då med andra ord. Jag bestämmer mig för att ignorera det och försöker somna om, men runt kl. 3 funkar det inte längre för då behöver jag kissa också. Typiskt. Går på toa, hittar mer av vad jag misstänker är slemproppen och så sipprar det ut lite klar vätska, vilket jag då misstänker är fostervatten. Går och lägger mig och klockar värkarna i ungefär en timme, de är inte helt regelbundna, men kommer med ungefär 5 minuters mellanrum och varar i runt 1 minut. Då väcker jag Kimmy och berättar vad som hänt och att jag tror att det har satt igång. Kimmy blir lite uppspelt och menar att han kan ju omöjligt somna om nu. Vi väntar i nästan en timme till innan vi ringer BB, för jag vill se om värkarna avtar lite, vilket de också gör, även om jag fortfarande har värkar (och ganska kraftiga sådana) så kommer de väldigt sporadiskt. Under tiden duschar Kimmy och ställer sig och diskar.

Kl. 4.38 ringer jag till BB och berättar vad som hänt fram tills nu. Jag får en tid för kontroll kl. 9.00 och får direktiven (jag hade redan tagit 2 panodil) duscha, vila och ät något, om det går. Vila gick ju inte alltför bra för värkarna började komma tillbaka och mat fick mig att må illa. Jag lyckades iallafall duscha och raka benen (fåfängt, jag vet :p men jag hatar att ha stubbiga ben - så obekvämt) emellan värkarna. Kl. 6.59 ringer jag min mamma. Då hade värkarna satt igång igen en halvtimme tidigare så precis innan hon svarar hade jag en kraftig värk som fick mig att börja gråta. Jag pratar med mamma i ungefär en kvart och får under den tiden 2-3 värkar. Vi bestämmer att mamma blir den som får informationen som hon sen för vidare till syrran och pappa. Kimmy ringer svärföräldrarna, som befinner sig i Turkiet. Mamma tycker också att vi ska åka in tidigare om jag börjat få så ont att jag gråter, men jag menar att jag kan hålla ut lite till.

Ungefär kl. 8.10 kör vi till Kristianstad, efter att Kimmy monterat bilbarnstolen och varit en runda i Hörja för att mata svärfars katt. Våra egna katter blev med ens kolugna efter att jag ringt BB. Kitty pep bara lite extra när jag hade ont av värkarna. De låg bredvid mig i sängen hela tiden och låg lugnt kvar där när vi körde. Vi kom fram till CSK, plan 3, korridor E och ringde på klockan, kom in och hann precis sätta oss på de gröna stolarna utanför när en städerska säger att vi nog kan gå in direkt för de väntar på oss där inne. Smidigt. Då är klockan 8.40. Vi blir invisade i rum 3 där jag får CTG för att kolla värkarna och fosterljuden. Värkarna är fortfarande oregelbundna. Barnmorskan tyckte dock inte det såg ut som om vattnet hade gått så hon vågade inte göra en gynundersökning utifall att pga infektionsrisken. Så ja, där ligger jag i ungefär 2 timmar och andas mig igenom värkarna till ljudet av bebisens ♥-ljud. Rätt mysigt mellan värkarna, som var mindre mysiga.

Ungefär kl. 10.45 händer något. Har för mig att det kommer en hel del fostervatten, och slem, för det blir helt blött och dant så jag fick dra av byxorna rätt snabbt. Då blir det gynundersökning vilken visar att jag är öppen 7 cm redan. Dock känner hon fortfarande fosterhinnorna, men eftersom det inte var någon tvekan om att vattnet har gått så misstänker hon att den brustit någonstans längre upp. Då skriver de in mig på Förlossningen, för det fanns ingen chans i världen att de släppte hem mig nu. Barnmorskan frågar mig om smärtlindring (jag hade bett om att få veta vad som erbjuds och när det skulle vara dags alt. för sent för dem) och säger att man i första hand kan välja att sätta sig i duschen. Där sitter jag ett litet tag, men tycker att det gör för ont och är för obehagligt att sitta så jag får komma in i sängen igen.

Kl. 11.45 får jag lustgas, ett snäpp över lägsta. Drar första andetaget, blir snurrig och kan inte låta bli att fnittra när jag tar bort masken igen. Ja, det heter ju ändå laughing gas på engelska, haha. I alla fall tyckte jag att det var för högt att börja med och bad dem sänka dosen. Jag är minsann redig jag, haha. Lustgasen var himmelsk, förutom den där obehagliga fyllekänslan. Det är en himla tur det går ur snabbt, men oh vad det tar udden av värktopparna. Runt kl. 15 var jag helt fullvidgad, men det skulle dröja några timmar än innan allt var klart.

De frågar oss nångång vad det är vi väntar på (pojke eller flicka?). Vi tittar på varandra och svarar samtidigt "En bebis". För det var ju sant, haha.

Runt kl. 16-17 började jag bli rätt trött, mest pga sömnbrist. Jag minns att jag dåsade till flera gånger mellan värkarna, gasen hjälpte till lite också. Då ville jag bara att det skulle vara över, så jag kunde få andas ut och vila lite. Någonstans mellan 17 och 19 fick jag värkstimulerande (eller vad det var, det skulle göra värkarna kraftigare iaf) dropp. Krystvärkarna satte igång ungefär 40-45 minuter innan Alexia föddes, men jag tyckte inte att det verkade vara så länge. Det enda jag minns är att plötsligt rullade värkarna över hela magen, som i konvulsioner, ungefär som när man spyr, fast nedåt. Det gick inte att stå emot och efter några krystnigar fick jag upp min bebis på magen. När de sen höll upp henne för att visa oss var jag så nyfiken på könet att jag själv flyttade på navelsträngen (som hängde i vägen) för att titta efter. En flicka, en underbart fin liten flicka. En Alexia.

Kimmy lämnade inte min sida en enda gång, mer än för att gå på toa och det var ju i samma rum. Han åt ingenting heller, han var för upprymd för det. Han drack bara en Cola som jag hade haft med mig, utan den hade han nog också somnat. Mot sena eftermiddagen började barnmorskan och sköterskan erbjuda honom massa vätska, men han avböjde snällt. En riktig klippa. Han blev förundrad över hur duktig och ändå ganska lugn jag var under hela tiden. Jag också om jag ska vara ärlig. Jag slutar nog aldrig att överraska mig själv. Egentligen trodde jag att jag skulle vara jättehemsk och otrevlig, men icke. I bytet mellan barnmorskor sa hon som tagit emot oss att hon hoppades att jag skulle behålla mitt glada humör till slutet. Jo, det gjorde jag iprincip. Inte en svordom, elakt ord eller sur blick fick dom. Jag kastade bara en tjurig blick mot droppet - jag hatar nålar och det var inte alls mysigt.

Det jag tyckte gjorde mest ont var gynundersökningarna - AOOW, när de tömde blåsan (först bedövningsspruta och sen själva tömmandet - fyyyyfaaan) och när de satte nålen för eventuellt dropp - AJ, väldigt mycket AJ! Det var inte särskilt mysigt när de sydde bristningarna heller. Tur jag fick lov att andas lustgas när de gjorde allt det där, annars vet jag inte vad jag gjort.

Själva värkarbetet i sig tyckte jag inte gjorde så ont. Visst, det gjorde ont, riktigt ont tillochmed, men inte så ont. Har man legat och vridit sig i konstanta plågor i över 6 timmar pga gallan så är detta egentligen ingenting. Denna smärtan försvinner ju emellan värkarna och då hinner man få en liten paus och förbereda sig lite.

Annars tyckte jag att hela förlossningen (och ja, graviditeten också) i sig var en riktigt häftig upplevelse som jag mer än gärna upplever igen :)