men just den 5 mars var det hela 3 år sen vi fick se Alexia för första gången. 

På en bildskärm då alltså.

Det första (hade haft ett vul i v. 7, men då fick jag inte se något) ultraljudet (av typ 3 på mindre än 1,5 vecka pga gallan).

Vilken otrolig känsla det var.

Jag hade inte riktigt börjat känna några rörelser vid den tiden så det var underbart att se att det faktiskt fanns någon som rörde sig där inne.

Och framför allt, att få veta att allt såg bra ut.

Vi ville inte veta könet så vi kollade aldrig upp det.

Såhär i efterhand så vet jag att det syntes ganska tydligt att det inte var en pojke som låg där inne, haha.

Jaha. Då sitter vi här igen. Ännu ett år har gått mot sitt slut och ett nytt ska ta vid. Som vanligt tycker jag att året sprungit förbi på tok för snabbt. Att jag sen har varit gravid större delen av året har nog hjälpt till en del 😜 I övrigt har det på många sätt varit ett underbart år 😊

 

Ja, förmodligen. Förutom att föda barn för andra gången så blev jag tvåbarnsmamma. Jag har antagligen gjort mer, men det är inget jag kommer ihåg just nu. 

 

Jag hade inga löften i år. Det blir bäst så.

 

Jajamän, nära vänner, gamla vänner, nyare vänner och icke-vänner. Vissa för första gången och vissa för andra och tillochmed tredje gången.

 

Nej. Tack och lov.

 

Inga utöver Sverige. Jag känner mig som vanligt oerhört välberest.

 

Åh. Vad svårt. Kanske mindre stress (det stressas för mycket, särskilt mentalt, nu för tiden) och mindre av människor som suger all energi ur en skulle jag nog vilja ha nästa år.

 

12 mars - plussade. Väldigt efterlängtat. Och planerat så väntan till när vi kunde göra testet var väldans lång.

17 maj - minireunion med delar av FLU 07-09 på Fritidsledarelinjen i Eslövs 40-årsjubileum. Även om vi bara var 6 stycken av kanske 14 så var det väldigt roligt att träffa alla igen 😊

24 juni - ultraljud (och vi fick veta att vi väntade en pojke, fast vi kände det på oss. Det syntes dessutom så tydligt att barnmorskan själva lät oss gissa när det blev tillfälle). Känslan när man får se sitt barn för första gången. Den känslan. 

17 november - 10 år sedan Kimmy och jag träffades hos hans mormor via hans moster (som gick i min dåvarande klass (men vi hade förmodligen träffats ändå om det varit meningen med tanke på allt annat runt oss två)) en kall eftermiddag efter skolan.

1 december - 10 år sedan Kimmy och jag blev vi. Ett helt decennium då vi hunnit gå igenom så mycket tillsammans: förlovning, gymnasieexamen, flytt hemifrån och avverkat fyra lägenheter och ett hus, två katter, ett kortare uppbrott samt en återförening och fått två underbara barn. Egentligen hände det inget speciellt den dagen mer än att vi var inne på OB angående övervägande om igångsättning och att jag kom därifrån väldigt frustrerad och besviken.

2 december - Elvis föddes. Den känslan. Even better.

 

Föda barn för andra gången. Det är minsann inget man skojar om.

 

Elvis 💙

 

Hohojaja, säkert ett par stycken... Men, utan misstag lär man sig inget.

 

Inte direkt, men det beror på hur man ser det. Blev sjukskriven pga foglossning, vilket varken är en skada eller en sjukdom, men likväl jobbigt att leva med.

 

Rätt mycket barnsaker brukar det bli. Iaf sen 2012 😜

En ny amningskudde. Oumbärlig. Hur man klarar sig utan är för mig en gåta.

Ett babynest (fast köpte inte det egentligen då mamma sydde det till mig).

Min personliga almanacka - en tradition sen 2009 om jag inte missminner mig. Klarar mig inte utan en almanacka, oavsett om jag jobbar eller är mammaledig.

 

Säkert något onödigt, det brukar vara så…

 

Massa saker till barnen. Det brukar bli så.

 

Självklart, Alexia, att få ett plus till 👶 och att sen några veckor senare få veta att ens närmsta vän också ska ha nummer 2 ungefär samtidigt 😊 Att sen äntligen få Elvis och bli tvåbarnsmamma var också underbart.

Everywhere I go - Hello Confusion, The hanging tree - både filmversionen och en annan version som låter heeelt annorlunda , Din soldat - Albin feat. Kristin Amparo, Freak - Molly Sandèn, Not over you - Gavin DeGraw, Counting stars - One Republic. För att nämna några.

 

Jag har helt klart varit mycket gladare. Även om det har varit en hel del ilska. Men tror nog att det sistnämnda mer hänger ihop med alla hormoner som härjar under en graviditet. I slutet var jag rätt deprimerad.

 

Att jag rört på mig mer, speciellt under graviditeten. Men det blev rätt mycket svårare mot slutet iochmed foglossningarna. Jag önskar också att vi tagit fler bilder på gravidmagen, för om vi tog få bilder när vi väntade Alexia så tog vi ännu färre när vi väntade Elvis.

 

Ägnat tid och energi på onödigt trams.

Och käkat mindre skräpmat och mindre socker.

 

Eftersom vi inte ville fara och flänga runt med en nyfödd Elvis så hade vi julen hemma i år också. Vi bjöd hem sväronen, Eddie och Emma. Vi hade julbord, Kalle, jultomte och julklappslek, hela fadderullan.

 

Ett ord. Bebisar 👶

 

Bonde söker fru (mysTV), Så mycket bättre, Big Bang Theory, Grey’s Anatomy, Glee, Unga mödrar, Ellen DeGeneres show (älska Ellen), Orange is the new black.

 

Jag har inte läst så mycket nya böcker i år, utan har mest läst om gamla bokserier, som Twilight och Hungerspelen - både på svenska och engelska. Har läst 50 nyanser av honom också.

 

Åh, jag vet inte. Jag upptäckte nog inte så mycket nytt detta året som förra året.

 

Absolut 😊 Ett syskon till Alexia har jag velat ha sen hösten 2013. Efter ett missfall några månader tidigare var det lilla plusset väldigt välkommet 😊 Att det lilla pyret sen visade sig vara en pojke (vilket jag hade önskat - så vi fick en av varje) var bara en bonus.

 

Nej, tror inte det.

 

Som den nörd jag är måste jag säga Hunger Games: Mockingjay part 1. Att jag sen har en liten celebrity girl crush på Jennifer Lawrence (Katniss) spelar nog in en del 😜

 

Jag skulle jobbat, men blev dunderförkyld och fick feber så jag spenderade hela dagen i soffan. På ett sätt ganska trevligt för då fick jag spendera hela dagen med min familj. Kimmy bjöd på mat från Harrys, fast jag kände inte så mycket smak av det jag åt. Farmor och farfar kom in en vända på förmiddagen med present.

 

Det blir ju lite vad man gör det till, men... jag hade gärna sluppit vissa människor. Vissa specifika människor, som ska lägga sig i hur man uppfostrar sina barn, vad man väljer att ge och inte ge dom i matväg. Som lägger sig i huruvida man ger sina barn godis, saft och läsk eller inte (i det här fallet, inte). Människor som absolut inte (som är de allra sista på jorden faktiskt) har någon som helst talan i saken. Människor som inte har vett att inte lägga sig andras angelägenheter. Människor som uppenbarligen njuter av att tro att de på något sätt har skadat en. Kanske låter egoistiskt, men det är så jag känner. Som tur är kan jag undvika dessa människor rätt mycket i den mån det går.

 

De som ibland bor för långt borta. En del har spelat in till att det blivit så. Tidsbrist. Pengabrist. Det är tur man vet att vänskapen ändå finns där, trots att det ibland tar veckor, månader och i detta fall, år mellan träffarna.

 

Jag vet faktiskt inte… Har jag det?

 

På tok för mycket egentligen. Jag har varit väldigt lättirriterad i år. Mycket mer än annars och säkert mer än vad jag vill erkänna. Mycket är sånt som man inte borde lägga ner någon energi på, men som ändå likväl smyger sig in där. Jobbrelaterade saker. Människor i min närhet som helt saknar normalt vett. För att nämna något.

 

Att återigen få vara gravid - att få se magen växa, att få känna de små buffarna som sen gick över i kraftigare rörelser och sparkar som rörde runt hela magen. Även om den här graviditeten på många sätt varit mycket jobbigare än den då jag väntade Alexia (som var underbar) så skulle jag inte bytt in den för något i världen.

 

Nej, eftersom jag ändå aldrig kommer att hålla dom så kör jag på mål som jag vill uppnå istället. Ingen press, men trevligt om de uppnås.

 

Ryssarna i svenskt farvatten (vilket inte var någon nyhet - de har ju lurat runt där i evigheter). Valet 2014 och SD:s 13% som bidrog till att de drog förbi MP som Sveriges tredje största parti. Jag, som inte är något större fan av det partiet, gillade det inte, även om jag förstår det resultatet och varför folk röstade på dom. Senare omvalet i mars 2015 som sen blev avblåst pga decemberuppgörelsen.

 

När jag födde Elvis. Han låg inne på, för mig som fått Alexia 6 dagar innan BF, rejäl övertid med 14 dagar efter BF, men när han väl ville ut, då ville han verkligen ut. Från att ha varit öppen 2cm i 1 vecka utan att något hänt så var han ute på mindre än 5 timmar efter första värk. Så det blev en snabb och intensiv förlossning.

 

Känslan av att återigen få upp mitt nyfödda barn på mitt bröst. Det finns få saker som verkligen slår den känslan, om ens något gör det.

 

 

Plats: Soffan. Sorgligt, men sant.

Resa: Reste inget alls i år. Också det lite sorgligt. Om man inte är ovanligt djup och räknar graviditeten. För det är en resa, helt för sig själv.

Bostad: Hus med sambo, två katter och två barn.

Husdjur: Cookie och Kitty.

Craving: avokado, bacon, stekt svamp, potatismos, chilicheese, Coca Cola.

Vänner: Ingen nämnd, ingen glömd.

Bedrift: Ett ord. Förlossning.

Förbättring: Hmm, nja, vet inte det. Tänker väl lite mer på mina egenskaper som behövs tonas ned.

Beroende: Spotify.

Tidsfördriv: mobilspel, spotify, facebook, instagram

Bästa: Barnen 💗 både de mänskliga och de håriga 😜

Textrad: "Jag ger dig inte min morgon och inte min dag, du får nått så mycket bättre, du får hela djävla jag.” eller (som mer är en del av en refräng): "She's my air, my rock n' roll, she's the apple of my eye, in the sky"

Vuxenpoäng: Skrapade nog inte ihop fler av dom i år.

Ekonomi: Befintlig

Motto: as always, “Sometimes I get so weird, I even freak myself out“

Största personliga upptäckt: Jag har kommit längre än jag trott, men fortfarande inte så långt som jag borde… Tycker det är så varje år faktiskt.

 

 

Vad jag har lärt mig: Säkerligen en hel del.

Vad jag inte kommer att glömma med 2014: På tok för mycket…

Vad jag helst vill glömma med 2014: På tok för mycket…

Jag är stolt över mig själv för att: Jag fixade ännu en graviditet och förlossning utan några komplikationer (det är det små sakerna i livet som räknas)

 

- Jag ska vara mammaledig hela året 😊 

- Jag ska njuta av att få spendera varje helg (jobbar annars varannan helg) med min familj

- Jag ska vara mer social och träffa vänner, familj och människor som får mig att må bra

14 dagar över tiden, 

men med en väldig fart, 

gjorde han entrè i våra liv den 2 december.

Han ska heta Elvis 😊

Förlossningsberättelsen kommer vid senare tillfälle,

då jag samlat alla tankar.

Den blir dock inte på långa vägar lika lång som den med Alexia 

då förlossningen bara tog en tredjedel så lång tid.

Så produktiv att jag var helt slut hela dagen igår

(att Alexia vaknade redan kl. 5 och vägrade somna om hade absolut ingenting med saken att göra 😜)

Först optikern för synundersökning för nya linser. Har ju haft paus i ca 1 år.

Var lite förändringar i brytningsfelen i båda ögonen och i synfelet i ena ögat annars såg det bra ut. Behöver inte byta ut glasögonen än iaf då jag fortfarande ser bra med dem (trots att jag haft dem sen 2008). Skönt.

Sen vidare till Snapphanen och läkaren (som verkligen tog sin akademiska kvart - lite irriterande när man hade andra tider att passa. Tur jag hade satt med lite marginal). 

Detta var samma läkare som jag var hos i Kristianstad i våras när jag fick sjukintyg för att slippa jobba nätter pga stressen de medförde. Han förlängde min sjukskrivning med 3 veckor. Fint 😊

Sen vidare till Rockee och klippning. Skönt att bli av med det långa håret och luggen 😊

Idag var jag hos barnmorskan. Mini verkar ha fixerat sig, men får se om h*n ligger kvar där nästa vecka. 

Hade lite högt blodtryck så hon ville kolla mig redan nästa vecka.

Skrev också upp önskningar om smärtlindring och sånt där inför förlossningen.

Annars. Grått och trist och massa regn.

Tradigt. Hoppas december blir någorlunda vit iaf så det lyser upp lite grann.

Senast är väl förlossningsberättelsen med Alexia.

En hel del har väl hänt sen dess.

Jag var mammaledig (döh 😜) i ett år ungefär och gick tillbaka till jobbet i september förra året. 

Alexia skolades in på Naturförskolan i stan. Trivdes väldigt bra där, men eftersom vi köpte hus och flyttade utanför stan för ett år sen började hon på förskolan i byn nu i höstas.

Vi åkte till Öland på semestern och hyrde en stuga med Sara och Dennie. Mycket trevligt 😊

Och ja, de fick en liten dotter nu i mars. Världens sötaste Maja 😍

Frida och Joakim fick en dotter i januari förra året, Lykke.

Världens finaste Lykke. 6 månader, ganska så exakt, mellan henne och Alexia. Lite fräckt. 

Speciellt eftersom vi är så pass nära vänner. Vad är oddsen? Haha.

Sara och Thin gifte sig i november 2012. Jag var vittne 😊 De fick dessutom sin andra son i mars förra året, Mio 😍

Känns som om alla ynglar av sig, haha. 

Fast allvarligt. En hel del i min närhet har fått barn, både en och två gånger, sen Alexia föddes.

På tal om det, så blir Alexia storasyster i november 😄

Det blir Lykke också. Det är 13 dagar mellan mig och Frida. Helt oplanerat. Hur fräckt?

Jag går in i vecka 35 idag. 

Det har än så länge överlag varit en ganska bra graviditet. 

Om än lite skakig i början av anledningar som jag inte tänker skriva ut just nu.

Minimalt med illamående, inte överdrivet mycket halsbränna och det bästa av allt, än så länge inga gallstensanfall!

Däremot har jag varit väldigt trött, fick foglossningskänningar för några veckor sen, låg väldigt nära risken för graviditetsdiabetes, men lyckades sänka värdet rejält och tror nog karpaltunnelsyndromet är på ingång.

Har iaf blivit sjukskriven från jobbet pga foglossningarna så nu går jag mest hemma.

Hoppas däremot att det är en av de bättre dagarna på lördag, för då ska syrran och jag ta mamma till Ullared som 50-årspresent 😊

Jag är lite av en expert på att få en lång historia ännu längre och så är nog också fallet med denna text. Fast det struntar jag i, för det är allra mest för min egen skull. Dock sviker mitt minne mig lite så allt kommer nog inte riktigt i rätt ordning. Sen byter jag tempus (dåtid-nutid) hejvilt. I alla fall.

 

Min berättelse börjar egentligen redan fredagen den 27 juli. Fast först vill jag nog egentligen börja redan på måndagen, den 23 juli. Då var vi hos svärmor och grillade. Då var det 13 dagar till BF och jag hade inte känt något sådär direkt. Ks mormor var där också. Hon frågade hur jag mådde (underförstått: känner du av något?) varpå jag svarade att jag mådde bra och inte kände av något som var värt att nämna. Då säger hon att "ja, har du inte börjat känna av något ännu så lär du nog inte få till beräknat datum heller" och tillägger att hon tror att jag kommer gå över minst en vecka så bebisen kommer någon gång mellan den 10 och 14 aug istället för den 4 aug när det är beräknat. Jag säger då att sånt där är väldigt olika och individuellt för alla. Vissa känner av flera veckor eller dagar innan det är dags och vissa får bara pang boom, utan att ha känt av så mycket innan, så att jag inte kände av något just då behövde inte vara en garanti på att jag skulle gå över tiden (dessutom har jag av någon anledning hela graviditeten haft en känsla av att jag kommer få innan utsatt datum). Hon sa också att när slemproppen gått kan jag nästan åka in till BB direkt för då är det på gång. Heh, nej. Inte på långa vägar, då även det är mycket individuellt. Vissa vet inte vad de pratar om. Jag bestämde där och då att jag minsann skulle visa att man visst kan få när det är dags, utan att ha haft förvärkar i veckovis innan.

 

Och, som på beställning, började jag känna saker. Det är fantastiskt egentligen, hur kroppen fungerar. På tisdagen började mina förvärkar. Någon timme bara, och sen ingenting förrän nästa dag. Och så höll det på fram till fredagen, då jag misstänkte att lite, lite av proppen hade gått. I samma veva började katterna bete sig underligt. De sprang runt och lät på deras speciella sätt, lämnade mig knappt ensam och verkade allmänt rastlösa. Jag sa till Kimmy att det nog var något på gång. Då blev han helt nervös. Det hände ingenting under lördagen i varje fall (vilket jag egentligen visste), men katterna betedde sig fortfarande underligt. Vi bjöd hit Kimmys bästa kompis, men han blev hela tiden försenad och när han sen ringde så skulle han till Björket med flickvännen (det var Björkets trädgård) och frågade om Kimmy skulle med (snällt att inte jag får frågan, höggravid eller inte), men Kimmy sa att han inte vågade chansa på att gå ut och eventuellt dricka då bebisen kunde komma närsom nu. Sen hade han ju bara varit någon minut hemifrån, men ändå. Så de bestämde att höras dagen efter, men det hade jag en konstig känsla av att de inte skulle kunna göra. Vi såg en film och gick sen o la oss ganska tidigt, runt midnatt.

 

Ungefär kl. 2.45, söndagen den 29 juli, vaknar jag av att jag har ont i magen, värre än tidigare. Kraftigare förvärkar då med andra ord. Jag bestämmer mig för att ignorera det och försöker somna om, men runt kl. 3 funkar det inte längre för då behöver jag kissa också. Typiskt. Går på toa, hittar mer av vad jag misstänker är slemproppen och så sipprar det ut lite klar vätska, vilket jag då misstänker är fostervatten. Går och lägger mig och klockar värkarna i ungefär en timme, de är inte helt regelbundna, men kommer med ungefär 5 minuters mellanrum och varar i runt 1 minut. Då väcker jag Kimmy och berättar vad som hänt och att jag tror att det har satt igång. Kimmy blir lite uppspelt och menar att han kan ju omöjligt somna om nu. Vi väntar i nästan en timme till innan vi ringer BB, för jag vill se om värkarna avtar lite, vilket de också gör, även om jag fortfarande har värkar (och ganska kraftiga sådana) så kommer de väldigt sporadiskt. Under tiden duschar Kimmy och ställer sig och diskar.

 

Kl. 4.38 ringer jag till BB och berättar vad som hänt fram tills nu. Jag får en tid för kontroll kl. 9.00 och får direktiven (jag hade redan tagit 2 panodil) duscha, vila och ät något, om det går. Vila gick ju inte alltför bra för värkarna började komma tillbaka och mat fick mig att må illa. Jag lyckades iallafall duscha och raka benen (fåfängt, jag vet :p men jag hatar att ha stubbiga ben - så obekvämt) emellan värkarna. Kl. 6.59 ringer jag min mamma. Då hade värkarna satt igång igen en halvtimme tidigare så precis innan hon svarar hade jag en kraftig värk som fick mig att börja gråta. Jag pratar med mamma i ungefär en kvart och får under den tiden 2-3 värkar. Vi bestämmer att mamma blir den som får informationen som hon sen för vidare till syrran och pappa. Kimmy ringer svärföräldrarna, som befinner sig i Turkiet. Mamma tycker också att vi ska åka in tidigare om jag börjat få så ont att jag gråter, men jag menar att jag kan hålla ut lite till.

 

Ungefär kl. 8.10 kör vi till Kristianstad, efter att Kimmy monterat bilbarnstolen och varit en runda i Hörja för att mata svärfars katt. Våra egna katter blev med ens kolugna efter att jag ringt BB. Kitty pep bara lite extra när jag hade ont av värkarna. De låg bredvid mig i sängen hela tiden och låg lugnt kvar där när vi körde. Vi kom fram till CSK, plan 3, korridor E och ringde på klockan, kom in och hann precis sätta oss på de gröna stolarna utanför när en städerska säger att vi nog kan gå in direkt för de väntar på oss där inne. Smidigt. Då är klockan 8.40. Vi blir invisade i rum 3 där jag får CTG för att kolla värkarna och fosterljuden. Värkarna är fortfarande oregelbundna. Barnmorskan tyckte dock inte det såg ut som om vattnet hade gått så hon vågade inte göra en gynundersökning utifall att pga infektionsrisken. Så ja, där ligger jag i ungefär 2 timmar och andas mig igenom värkarna till ljudet av bebisens ♥-ljud. Rätt mysigt mellan värkarna, som var mindre mysiga.

 

Ungefär kl. 10.45 händer något. Har för mig att det kommer en hel del fostervatten, och slem, för det blir helt blött och dant så jag fick dra av byxorna rätt snabbt. Då blir det gynundersökning vilken visar att jag är öppen 7 cm redan. Dock känner hon fortfarande fosterhinnorna, men eftersom det inte var någon tvekan om att vattnet har gått så misstänker hon att den brustit någonstans längre upp. Då skriver de in mig på Förlossningen, för det fanns ingen chans i världen att de släppte hem mig nu. Barnmorskan frågar mig om smärtlindring (jag hade bett om att få veta vad som erbjuds och när det skulle vara dags alt. för sent för dem) och säger att man i första hand kan välja att sätta sig i duschen. Där sitter jag ett litet tag, men tycker att det gör för ont och är för obehagligt att sitta så jag får komma in i sängen igen.

 

Kl. 11.45 får jag lustgas, ett snäpp över lägsta. Drar första andetaget, blir snurrig och kan inte låta bli att fnittra när jag tar bort masken igen. Ja, det heter ju ändå laughing gas på engelska, haha. I alla fall tyckte jag att det var för högt att börja med och bad dem sänka dosen. Jag är minsann redig jag, haha. Lustgasen var himmelsk, förutom den där obehagliga fyllekänslan. Det är en himla tur det går ur snabbt, men oh vad det tar udden av värktopparna. Runt kl. 15 var jag helt fullvidgad, men det skulle dröja några timmar än innan allt var klart.

 

De frågar oss nångång vad det är vi väntar på (pojke eller flicka?). Vi tittar på varandra och svarar samtidigt "En bebis". För det var ju sant, haha.

 

Runt kl. 16-17 började jag bli rätt trött, mest pga sömnbrist. Jag minns att jag dåsade till flera gånger mellan värkarna, gasen hjälpte till lite också. Då ville jag bara att det skulle vara över, så jag kunde få andas ut och vila lite. Någonstans mellan 17 och 19 fick jag värkstimulerande (eller vad det var, det skulle göra värkarna kraftigare iaf) dropp. Krystvärkarna satte igång ungefär 40-45 minuter innan Alexia föddes, men jag tyckte inte att det verkade vara så länge. Det enda jag minns är att plötsligt rullade värkarna över hela magen, som i konvulsioner, ungefär som när man spyr, fast nedåt. Det gick inte att stå emot och efter några krystnigar fick jag upp min bebis på magen. När de sen höll upp henne för att visa oss var jag så nyfiken på könet att jag själv flyttade på navelsträngen (som hängde i vägen) för att titta efter. En flicka, en underbart fin liten flicka. En Alexia.

 

Kimmy lämnade inte min sida en enda gång, mer än för att gå på toa och det var ju i samma rum. Han åt ingenting heller, han var för upprymd för det. Han drack bara en Cola som jag hade haft med mig, utan den hade han nog också somnat. Mot sena eftermiddagen började barnmorskan och sköterskan erbjuda honom massa vätska, men han avböjde snällt. En riktig klippa. Han blev förundrad över hur duktig och ändå ganska lugn jag var under hela tiden. Jag också om jag ska vara ärlig. Jag slutar nog aldrig att överraska mig själv. Egentligen trodde jag att jag skulle vara jättehemsk och otrevlig, men icke. I bytet mellan barnmorskor sa hon som tagit emot oss att hon hoppades att jag skulle behålla mitt glada humör till slutet. Jo, det gjorde jag iprincip. Inte en svordom, elakt ord eller sur blick fick dom. Jag kastade bara en tjurig blick mot droppet - jag hatar nålar och det var inte alls mysigt.

 

Det jag tyckte gjorde mest ont var gynundersökningarna - AOOW, när de tömde blåsan (först bedövningsspruta och sen själva tömmandet - fyyyyfaaan) och när de satte nålen för eventuellt dropp - AJ, väldigt mycket AJ! Det var inte särskilt mysigt när de sydde bristningarna heller. Tur jag fick lov att andas lustgas när de gjorde allt det där, annars vet jag inte vad jag gjort.

 

Själva värkarbetet i sig tyckte jag inte gjorde så ont. Visst, det gjorde ont, riktigt ont tillochmed, men inte så ont. Har man legat och vridit sig i konstanta plågor i över 6 timmar pga gallan så är detta egentligen ingenting. Denna smärtan försvinner ju emellan värkarna och då hinner man få en liten paus och förbereda sig lite.

 

Annars tyckte jag att hela förlossningen (och ja, graviditeten också) i sig var en riktigt häftig upplevelse som jag mer än gärna upplever igen :)