Helt galet vilken vargavinter vi har i år. Har varit snö nästan konstant sen mitten av december. Faast... jag klagar egentligen inte för när var det sist vi hade en riktig vinter?
Rätt längesen eller hur?!

För en gång skull har inte Jorden fått en knäpp och gjort lite som hon själv vill (blommande gullregn i september/oktober, blommande körsbärsträd på julafton eller snödroppar och åska i januari. (För hur normalt än andra kanske tycker det verkar så tycker då rakt inte jag att åska hör ihop med januari, det hör ihop med sommaren, så det så!) Och en gång hittade jag en vitsippa i oktober. Helt sjukt.)

Imorse var det helt galet kalllt. Enligt Levins -16* grader. Jag fick rimfrost på vantarna. Hur nu det gick till. På vissa ställen var det -18*, samma sak igår morse. Galet. Men egentligen precis som det ska vara i januari. Det är bara det att vi har blivit bortskämda med futtiga -5* grader och på sin höjd underkylt regn. Bara en massa grått, grått, grått och mörkt. Nu är det vitt, vitt, vitt och jätteljust och alla får panik när kvicksilvret kryper under -10*-strecket. Galet. Var glada istället för att Jorden visar något litet tecken på att hon är inte är dödssjuk, än (med risk för att låta som en fanatisk miljöaktivist) för vi är på väg dit tyvärr.

Nej, usch. Jag orkar inte tänka på det. Jag får sån ångest.
Jag vet att det finns där och att det händer, men jag vill inte tänka på det...
På ett sätt är det bättre att leva idag, i nuet (dock tänka efter lite, man behöver ju inte förstöra mer bara för att man kan) att inte tänka på att om det fortsätter så här så är det inte säkert att våra barnbarn, eller kanske våra barn eller i värsta fall vi själva, lever för att kunna se en ny morgondag gry.

Ojdå. Vilken vändning detta inlägget fick helt plötsligt. Egentligen inte alls min mening, men ibland bara blir det så när man sitter och filosoferar över saker och ting.