Ville bara säga att Kimmy ringde precis, eller ja, nu är det ju en stund sen.
Vi pratade dock mycket längre nu (klockan var typ 22 eller nåt där btw), hela 14 minuter.

Jag tycker det är lite jobbigt och jag fattar inte varför egentligen.
Varför kan inte tårarna hålla sig borta?
Visst, han är ett x antal tiotusentals (om inte mycket mer än så) mil hemifrån,
men han kommer hem om en vecka.

Jag fattar inte vad som är problemet?
Kanske kan det vara att jag saknar honom mer än jag vill erkänna
och att höra hans röst bara förvärrar saken?
Kan det vara att det just är en vecka till och sen är han hemma?
Eller beror det helt enkelt på något helt annat?
Något som inte alls har med hela den här situationen att göra?


(Hur fan ska jag klara av att åka till London?
Fast sen å andra sidan så var Budapest inga som helst problem.
Jag tror inte ens jag ringde hem.
Av någon anledning var dock fjällresorna jobbigare.
Kanske berodde på att det var i Sverige. Så nära, men ändå så långt bort.)


En kollega till mig tyckte jag var lite under isen idag och ja, det är faktiskt lite sant.
Jag är inte riktigt mig själv idag. Jag vet inte vad det är, men något är det.