Alltså. Inte för att låta needy eller så, men... det känns lite tomt här hemma. En liten aning.
Jag vet inte. Det kanske beror på att jag faktiskt inte har varit ensam hemma så här pass länge (mer än ett dygn) sen Kimmy och jag flyttade ihop och det är, få se nu... *räknar* 3 år och... snart 3 månader sen.

Ja. Det är lite illa. Och innan dess har jag varit ensam hemma mycket längre än så. Sommaren 2005 bodde jag i princip helt ensam på Götagatan hela sommaren medan P&B bodde ute i Attarp.

Jag vet inte alls varför jag känner så här. Jag vet inte heller varför jag inte kunde hålla tårarna tillbaka när vi sa hejdå i förmiddags. De bara kom liksom. Men jag menar, han ska vara borta i 2 veckor, sen är han hemma igen. Och om jag nu blev så här känslig över detta, hur blir det då när jag åker till England?

Jag har blivit otroligt känslig den senaste tiden. Jag kan gråta till filmer och serier och TV-program och småsaker och jag vet inte vad. Sånt gjorde jag aaldrig innan. Andra gången jag såg Pearl Harbor fick jag kämpa för att få fram en enda tår i slutet. Nu kan jag komma på mig själv med att gråta till program som Extreme Home Makeover. Extreme Home Makeover?! Kom igen! Något är fel. Mycket, mycket fel.