Jag vet att du förmodligen inte läser det här ändå,
men jag känner ändå att jag måste skriva det.


Jag är så ledsen över att det blev som det blev och att det slutade som det slutade.
Jag trodde inte det om oss. Jag trodde inte det om dig.
Jag trodde vi skulle bli något mer. Något större.


Jag älskade dig så mycket. Mycket mer än du faktiskt var värd
och detta trots att du ibland behandlade mig som gårdagens sopor.
I alla fall de tre sista åren.

Du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. I alla fall den du en gång var.
Du var ju ändå min första riktiga kärlek. Och än så länge också den största.