Berättade för mamma och pappa om mina Englandsplaner nu ikväll.
Mamma var, som jag visste, väldigt stödjande då jag vet att hon är av den åsikten att vill man göra något ska man göra det när man kan för annars kommer man säkerligen att ångra det senare.

"Ångra det du gjorde, inte det du inte gjorde"
som det så fint heter.

Hon tror också att det skulle vara bra för mig
och att jag skulle klara det finfint, framåt som jag är.

Pappa däremot är en annan femma.
Det märks på honom att han egentligen inte vill att jag ska göra det,
men det är bara för att han oroar sig så mycket för mig.
Säger att jag ska tänka mig för och tänka flera steg längre fram och så där,
men tillägger också att jag är vuxen och att jag gör som jag vill.
Jag gör som jag vill, det har jag alltid gjort.

Även om det inte verkar så, så förstår han ändå mig.