Ny månad och vi går mot allt kallare och mörkare tider.

Kimmy och jag har varit tillsammans i 4 år och 11 månader idag och
om 16 dagar är det 5 år sedan vi träffades "första" gången.
(med "första" menar jag att vi träffades tidigare men var för små för att minnas något ;p)
Det känns lite konstigt att tiden har gått så snabbt,
att vi bara var 17 när vi träffades och att vi var tillsammans under halva gymnasietiden
och att detta bidrog lite till att den här tiden gick betydligt snabbare.

Jag måste erkänna att jag lite saknar den där första tiden i ett förhållande,
då allt är så nytt och spännande och ni är lite blyga inför varandra.
Det där första himlastormande nyförälskelsestadiet,
då du lyser upp när du ser att du har fått ett sms av honom,
eller när någon säger hans namn,
eller hur han har madat din dag bara genom att visa sig.

Den där första tiden då ni lär känna varandra
och ni inte riktigt vet hur ni ska bete er.
Den där första tiden när ni vill vara med varandra hela tiden
och räknar timmarna tills ni ses igen
(eller ja, kanske inte riktigt så, men nästan ;p).
Den där första tiden då era vänner för skavsår i öronen av allt prat om honom.
Den där första tiden då det suger till i magen precis som om du sitter i en berg-och dalbana,
bara du tänker på honom.
Den där första tiden då du bara blir mer och mer kär för var dag som går.
Den där tiden då du tänker att livet hade nog inte kunnat bli bättre än så här.


Nu är det kanske inte så här för alla, men för mig var det så här,
och jag är glad att vi inte stressade oss igenom den här första perioden,
för den perioden är en av de bättre och mest minnesvärda...