Snackade med P på jobb idag om det här med att känna sig vuxen.
Jag kan faktiskt erkänna att jag är 22 år och jag känner mig fortfarande inte vuxen. Trots att jag har flyttat hemifrån, haft jobb, valt yrkesväg och hela den där biten.

Vi hade också någon lektion i sociologisk pedagogik där vi skulle skriva vid vilken ålder vi hade känt oss vuxna. Jag var den enda som inte skrev något för jag visste inte än. Jag kände mig liksom inte vuxen än, trots att jag gjort mycket som ansågs vuxet och tagit många vuxna beslut. Detta var för ungefär 1½ år sedan. Jag är inte mycket klokare över det idag. Jag tycker faktiskt det där är lite svårt. Ibland känner jag mig vuxen och ibland inte. Ibland kan jag komma på att jag faktiskt är vuxen. Jag räknas inte som barn längre. Inte mer än om jag är "hemma". Då är man helt plötsligt barn igen. Nej. Det är konstigt det där.

I alla fall.
I skolan fick vi, på psykologin, veta den vetenskapliga definitionen av "vuxen" och den är som följer:

Vi är vuxna när vi:

Känslomässigt
- funnit vår identitet
- blivit oberoende
- utvecklat egna värderingar
- kan skapa mogna och ömsesidiga vänskaps- och kärleksrelationer

Kognitivt
- kan tänka abstrakt och decentrera

Socialt
- är självförsörjande
- valt yrkesväg
- bildat eget hushåll/familj


Enligt den här är jag inte vuxen än. Inte riktigt än, för jag har någon punkt som fattas.