Blev som sagt jobb idag, och det blir mer imorgon =)
Samma tid; 8.00-15.00.
Känns lite konstigt nu när allt är uppdelat, menmen, så är det.

Börjar längta mer och mer till London nu,
mot nya upptäckter och nya äventyr...
Nej, men seriöst, det gör jag faktiskt.
Är dock lite seg med ansökan för det är lite till som ska fixas med,
måste boka läkartid och skicka in papper till polisen,
en av två referenser är ordnade, ska ringa den andra i veckan.
Jaja, snart så...

Jag blev precis inringd till imorgon,
så imorgon ska jag få jobba lite, 8.00-15.00.
Skönt, för jag har inte jobbat på ganska så exakt 2 månader
och det behövs minsjäl, dessutom blir det lite mer pengar.
Elevassistentlön på vik är fina pengar =)
(man kan få mer, men ändå mer i timmen än jag haft på anställning)

Glömde berätta att Kimmy bjöd mig på fika på Chicco igår.
Det var första gången vi var där och det är lite Espresso House över det.
Sara traggar alltid om EHs Chai Latte och att den är så god och så där,
även andra som säger samma sak och jag har ännu inte smakat den,
men igår, då så, för Chicco säljer nämligen Chai Latte =)
Lätt min nya favorit och perfekt sådana kalla, soliga dagar som igår...

Har precis blivit färdig med de engelska översättningarna av mina jobbsökningshandlingar,
dvs CV, meritförteckning och personliga brev.

Skulle ju översätta mitt CV till engelska för att skicka till SC,
men tänkte att det var lika bra att översätta allt när jag ändå var igång.
Jag kommer ändå att använda lite av det jag har skrivit i mina personliga brev till mitt "Dear Family"-brev. Jag är seg, det är jag, men jag är lite ringrostig i engelskan och har inte haft en uppdaterad ordbok, vilket jag ju har nu, så jag har kolalt upp det jag varit lite osäker på och fått det rätt nu.

Så då ska jag bara fixa det andra också och sen åker ansökan iväg till Marie på SC =)

Ny månad och vi går mot allt kallare och mörkare tider.

Kimmy och jag har varit tillsammans i 4 år och 11 månader idag och
om 16 dagar är det 5 år sedan vi träffades "första" gången.
(med "första" menar jag att vi träffades tidigare men var för små för att minnas något ;p)
Det känns lite konstigt att tiden har gått så snabbt,
att vi bara var 17 när vi träffades och att vi var tillsammans under halva gymnasietiden
och att detta bidrog lite till att den här tiden gick betydligt snabbare.

Jag måste erkänna att jag lite saknar den där första tiden i ett förhållande,
då allt är så nytt och spännande och ni är lite blyga inför varandra.
Det där första himlastormande nyförälskelsestadiet,
då du lyser upp när du ser att du har fått ett sms av honom,
eller när någon säger hans namn,
eller hur han har madat din dag bara genom att visa sig.

Den där första tiden då ni lär känna varandra
och ni inte riktigt vet hur ni ska bete er.
Den där första tiden när ni vill vara med varandra hela tiden
och räknar timmarna tills ni ses igen
(eller ja, kanske inte riktigt så, men nästan ;p).
Den där första tiden då era vänner för skavsår i öronen av allt prat om honom.
Den där första tiden då det suger till i magen precis som om du sitter i en berg-och dalbana,
bara du tänker på honom.
Den där första tiden då du bara blir mer och mer kär för var dag som går.
Den där tiden då du tänker att livet hade nog inte kunnat bli bättre än så här.


Nu är det kanske inte så här för alla, men för mig var det så här,
och jag är glad att vi inte stressade oss igenom den här första perioden,
för den perioden är en av de bättre och mest minnesvärda...

Blev som sagt Sara och Thin igår,
bytte in mitt rabattkort mot ett jojo-kort,
så nu har jag ett sånt också, mkt praktiskt om jag får säga det själv.
Bjöds på någon form av kycklinggryta och nudlar, riktigt gott =)
Sen massa snack, jag och Sara satt med mobilerna, som alltid, haha
Johanna ville se Idol, så det fick bli det.
Blev lite stress till bussen för att jag inte skulle behöva komma hem mitt i natten.
Det är det negativa med att S&T bor så långt bort,
du måste vara där ett tag för att det ska kännas lönt och
sen tar det nästan 1½ timme innan man är hemma innanför dörren igen.
Nej, de får ta och flytta närmare helt enkelt.

Idag vaknade man med huvudvärk. Why?
Ignorerade den och stack in till stan med Kimmy,
köpte Prismas engelska ordbok,
snäppet bättre än Norstedts lilla engelska ordbok men snäppet sämre än deras stora,
men priset skiljde på nästan dubbelt så mycket, så, ja.
Fritidsledare fanns iaf med i den ;p

Sen vidare till Attarp för att se på det lilla underverket (katten ;p)
Såååå söt, helt underbar, men lite skygg, fast det är klart, det är förståeligt.
Den andra får de hem när hon är färdigparad eller vad man säger.

Nu, hemmakväll framför en film.

av den här månaden.
Och 2 månader kvar av det här året.
Sjukt vad tiden går snabbt,
kändes som om det var nyårsafton förra veckan...

Ska skicka in listan över sökta jobb till M idag,
sen ska jag o Johanna ner till Sara o Thin.

Självklart också fortsätta med ansökningarna till SC.
Det är ganska mycket som ska fyllas i och fixas med innan jag kan skicka in allt,
och jag är lite seg för tillfället, förmodligen pga allt annat runtomkring.
Jag tycker bara det är lite synd att pappa och syrran inte stödjer mig fullt ut i det här,
utan bara kommer med en massa förebråelser; "Tänk på detta och tänk på det"
Så ni menar på fullaste allvar att jag ska sitta här hemma och göra ingenting?
Det finns ju inga jobb här. Jag klättrar på väggarna.
Jag måste göra något. Jag måste komma ifrån lite.
Och vad ser bäst ut i cv:et,
6-12 månaders arbetslöshet eller 6-12 månaders au pair i utlandet?
Svaret är ganska enkelt, eller hur?

Såg på min jobbmail innan att jag hade missat en workshop på AcadeMedia igår, fuckness!
Menmen, det var bara att ringa till Micke och säga att jag inte hade sett det förrän idag.
Det var ingen fara, utan jag skulle bli kallad igen nästa vecka och så skulle Micke och jag ha ett personligt möte också tror jag. Fick en lista där jag skulle fylla i de jobb jag hade sökt också, som M ska ha imorgon

Idag, en vanlig torsdag.
Imorgon, lite kvalitetstid i Lund.

Ska äta lunch med pappa idag,
ska ringa och påminna honom snart.

Det ser faktiskt ut att bli en ganska fin höstdag, frisk och kall, men fin.
Lite variation till det regniga vädret vi har haft nu den senaste veckan.

Det är ganska mycket som snurrar i mitt huvud nu och mitt hjärta är kluvet.
London lockar, men jag kommer att sakna allt jag lämnar så enormt mycket.
Jag förstår hur Emma kände sig innan hon åkte.

Kimmy sa igår att det kanske är bäst att jag börjar sälja av lite av mina prylar,
mitt svar: Är du galen (eller om jag altenativt sa att han var dum i huvudet)!?!?
Då får jag ju börja om på ruta ett igen när jag kommer tillbaka!
Det pallar jag inte med. Och för vilka pengar sen?

Det känns som om ett stort sår har rivits upp i mitt hjärta, som inte går att sy igen.
Jag bara känner hur blodet sprutar och sakta lämnar mig...

Nu har jag översatt mitt CV, eller ja, meritförteckningen egentligen, men iaf,
inget lätt alls ska jag säga er.
Det märks ju att det var ett tag sen man läste engelska,
har tappat lite av grammatiken och vissa ord.
Fast sen å andra sidan är det lite grejen med det hela, haha ;)

Pappa ringde precis, dom har blivit med katt ;)
Två Ragdollhonor, sjukt söta.

Fattade inte riktigt, men tydligen vill uppfödaren inte sära på dem för de var alltid tillsammans och så skulle de vara fodervärd till den ena tills hon fått sin kull ungar, sen fick dom båda katterna. Ja, eller hur det nu var...

Har fått en sprängande huvudvärk. Mindre trevligt faktiskt.
Kan bero på allt som snurrar runt där inne.
Håller för tillfället på och läser igenom allt på hemsidan för agencyn.
Ska börja påta på ett "Dear family"-brev sen.

Emma åkte till England idag,
hon har nog till och med precis kommit fram till Gatwick om jag inte misstar mig helt.
Blir lite tomt, som alltid när folk försvinner utomlands.
Jonty är ju i Salzburg och Frida drar till Mallis nästa vecka,
så även om man kanske inte umgås särskilt ofta så märks det ju ändå.

Berättade för mamma och pappa om mina Englandsplaner nu ikväll.
Mamma var, som jag visste, väldigt stödjande då jag vet att hon är av den åsikten att vill man göra något ska man göra det när man kan för annars kommer man säkerligen att ångra det senare.

"Ångra det du gjorde, inte det du inte gjorde"
som det så fint heter.

Hon tror också att det skulle vara bra för mig
och att jag skulle klara det finfint, framåt som jag är.

Pappa däremot är en annan femma.
Det märks på honom att han egentligen inte vill att jag ska göra det,
men det är bara för att han oroar sig så mycket för mig.
Säger att jag ska tänka mig för och tänka flera steg längre fram och så där,
men tillägger också att jag är vuxen och att jag gör som jag vill.
Jag gör som jag vill, det har jag alltid gjort.

Även om det inte verkar så, så förstår han ändå mig.

Jag börjar bli förvirrad,
för jag kom precis på mig själv med att undra vilken veckodag det är idag
och det första som kommer upp i huvudet är onsdag.
Inte helt fel egentligen eftersom det är tisdag idag, men ändå...

Inte bra. Inte bra alls.

Angående föregående inlägg:

Har tänkt ännu mer, och har faktiskt gått så långt som att börja fylla i själva Au pair-ansökan. Jag har tagit hem alla blanketter som ska fyllas i och börjat tänka ut vilka jag eventuellt skulle använda som referenser. Jag har fyllt i blanketten för utdrag ur belastningsregistret och ska skicka den snarast. Jag måste fixa en hälsoundersökning för att försäkra mig om att jag är redo för England och att jobba med barn. Jag ska se om jag kan knåpa ihop ett brev till familjen, dvs detsamma som ett personligt brev, och dessutom på engelska...

Ja, det är mycket som ska ordnas med innan jag kan ta steget ut...

Angående det här med att au paira i London, eller au pair överhuvudtaget,
som jag nämnde lite i förbigående i ett av gårdagens inlägg.

Jag frågade Kimmy vad han hade sagt om jag också hade åkt till London för att au paira i, låt säga, ett halvår. Hans svar blev, vilket jag hade väntat mig:
"Gör du det..." (men han tar inte hand om katterna)
Så långt, fine, men vänta lite...
Sen frågade jag om han hade saknat mig resp. gjort slut med mig om jag hade åkt.
Hans svar: "Inte ett dugg!" och "Ja, det hade jag gjort."
Och på min fråga varför han hade dumpat mig blev hans svar:
"Så du tror att du hade kunnat vara trogen om du hade varit där nere i ett halvår"
Vilket för honom egentligen är kod för: "Det är bara för att jag ska slippa känna att jag är bunden vid dig om jag skulle hitta någon här hemma som jag vill gå hem med. För du tror väl inte på fullaste allvar att jag skulle klara mig utan sex, i ett halvår?!"

Det kanske kan tyckas att jag hänger ut honom lite, men jag tycker bara han är lite löjlig i sitt resonemang och detta var också en av sakerna vi diskuterade när jag snackade om att au paira i USA. Han trodde inte att jag skulle kunna vara honom trogen i ett halvår alt. ett helt år. Vilket förmodligen bottnar i att han är rädd att han själv inte skulle kunna vara det, eller också att någon av de brudarna han var tillsammans med innan har förstört honom genom att vara otrogen mot honom, either way så fattar jag inte varför han inte kan lita på mitt ord. (För jag åker inte ner till England för att ragga killar, utan för att jobba och få arbetslivsrefarenhet, växa som person och lära mig mer om mig själv och allt annat sånt där som låter som värsta klyschan, men som faktiskt är ganska sant)

Låt oss nu säga att jag gör det här. Jag har ett problem, eller kanske två, ganska stora problem också. Jag har ingenstans att göra av mina möbler, kläder, mina kökssaker och andra saker, för om nu K skulle dumpa mig kan jag inte ha det hos honom. Jag kan inte ha det hos mamma, för hon bor för litet. Jag kan inte ha det hos pappa för de ska ändra om i huset och mina saker får alltså inte plats i mitt gamla rum. Jag kan inte magasinera dem, för var skulle jag få de pengarna ifrån? Jag säljer inte, för då får jag börja om på ruta ett när jag kommer hem igen och det vill jag inte. Alltså, ett ganska stort problem.

Ett ännu större problem är mina katter, som bekant Kimmy inte tar hand om. Jag vet absolut inte vad jag ska göra, för jag vet inte om jag kan lita på att ha en fodervärd, då jag har hört en del historier om fodervärdar som antingen gjort tvärtemot vad ägaren velat eller som har krävt att få behålla djuret permanent för att ens gå med på det, vilket ju talar helt emot vad en fodervärd är egentligen. Jag är lite orolig för vad som skulle hända dom.

Men jag tror också att jag skulle behöva detta. Det skulle vara en upplevelse och en utmaning som hade fått mig att växa ytterligare några centimeter. Jag skulle behöva vidga mina vyer lite. Och få känna efter.

Ja, nu blev detta ett riktigt långt inlägg, men det får ni leva med.

Redan söndag?
Asså, jag låter nog som värsta pensionären nu,
men vart fan tar tiden vägen?

Och inte går den långsammare ju äldre jag blir heller.
Silken ångest jag får nu.
Ångest. Ångest. Ångest.


Jag funderar fortfarande på om jag ska göra som Emma och lämna landet,
vidga mina vyer, utvecklas, få mer livserfarenhet?
Få en upplevelse som blir ett minne för livet?
Och som sagt, ska jag göra det, får jag göra det nu,
för sen kan det vara försent...

Okej, nu är jag lite gladare för vi körde till Kristianstad och hittade en ny låda på ÖB där,
förmodligen fanns de i stan också, men Kimmy blandade ihop dem med transportboxarna.
Fixade en annan grej också när vi ändå var där och K köpte ett nytt tangentbord *yeay*
Så nu slipper man trycka hur hårt som helst och trycka flera gånger på mellanslagstangenten...

Blev inget Cats i fredags, eller jo, Cats blev det, men hemma istället för på plats.
Hittade dessutom minimarshmallows på Maxi, vilket jag har letat efter i 2 år
(Det underlättar lite att ha små när man gör Rocky Road-godis till jul =))
Kollade på Wolverine, för K har lånat hem EKs dvd tills vi får hem den som han ska ha,
dock somnade jag efter typ en halvtimme för jag var riiiktigt trött av någon anledning.

Igår åkte vi en runda till Kristianstad (skulle blivit Väla och Jula egentligen)
Hittade en abslide på InterSport,
så den passade vi på att köpa eftersom vi inte sett någon sådan någon annanstans.
Den är dessutom mycket bättre än abrollern, som inte har något motstånd,
så Kimmy tyckte han skulle sälja rollern, hmm, jaja, hans val...

Sedan en runda hem till svärmor och sedan vidare till Kimmys kusin som fyllde 12.
Vi kom in på prövotider på körkortet och att det som bekant är 5 års prövotid på körkortet nu och jag sa då att det gäller för dem som tar det nu och inte de som som tog det för ett par år sedan, och någon säger då att jo, det gäller dom som tog det för en två år sedan också
och jag svarar att nej, min prövotid har ju precis gått ut (i juni i år) så jag går minsann inte med på 3 år extra. Han menade att han hade 5 år och han tog sitt för 2 år sedan.
Så jag var ju tvungen att kolla upp detta då detta står bak på kortet och där stod det att prövotiden var till juni 2009 plus en annan kod efter som vi inte förstod oss på.
Så nu har jag varit inne o kollat på Vägverket där det står att prövotiden inte alls är på 5 år, utan på 2 år som alltid och jag hade i vilket fall som helst inte berörts av detta då lagen trädde i kraft den 1 oktober och med risk för att låta tjatig så gick min prövotid ut i juni ;)
Och koden som stod efter min prövotid, det var koden för villkoren, dvs glasögon/kontaktlinser. Puh, jag blev litta orolig där ett tag ;)

Det finns så mycket jag vill skriva, men... ja. Det är nog bäst jag låter bli.